Insåg idag att det är ganska svårt att vara förälder man sätts ständigt på prov. Bara allt ifrån att känna hur dem mer och mer blir självständiga och vill klara sig allt mer själv. Som tex.att få leka ute själv. Jag har nu försökt att skjuta på det i evigheter och hittat på olika ursäkter varje gång Oliver frågat. Nej inte idag nu ska vi...
Så idag fick jag verkligen bita mig i läppen och låta han ta ansvaret själv och leka en stund ute själv. Det gick jätte bra för Oliver men själv satt jag som ett nervvrak vid fönstret och då jag inte satt bänkad där, stog jag ute på balkongen och insåg att jag faktiskt befann mig tre trappor bort om någonting skulle hända. Det är inte så att jag inte litar på min son, det gör jag! Det är alla andra barnen som jag inte känner som skrämmer mig.  Hur som helst så är man nog en bra mamma trots att man är fjesig i vissa lägen. Men det är ju min uppgift att lära han att hantera omvärlden, och det gör man inte från ett fönster. Kan ju vara bra att få känna sig stor och kunna ta egna beslut och speciellt konflikter.



Undra vad jag säger om allt detta när Oliver blir så pass gammal att man börjar undra om det förtärs alkohol. Det är verkligen som man säger "Små barn, små bekymmer. Stora barn, större bekymmer" Den dagen den sorgen! Jag kan inget göra än att förbereda han för vad som komma skall..

Förresten så gick cyklingen utan stödhjul bara bra, han kan redan cykla kortare sväng utan att jag håller i. Imorgon blir det ännu mer hårdträning. Örjan tycker jag är som en ryssmorsa, men vafan pojken måste ju lära sig! Anställde syster (som har en digitalkamer som tar bilder när man vill att dem skall tas) som fotograf för att föreviga minnet. Men dem bilderna har man inte fått skymmta än.

Nu ropar sängen efter en trött mamma!